du pissar på allt som en gång var underbart
det är sorgligt och hemskt när en människa blir helt förvandlad.
jag förstår att du är arg, sårad och ledsen. men jag förstår inte vad det ger dig att pissa på mig? känns det bra? mår du bättre när du skriver att du hatar mig? jag har aldrig gått bakom din rygg, jag har alltid stöttat dig och älskat dig, saknat sönder mig efter dig när du inte har varit med mig. men trots allt det så slutade jag vara kär. du säger att den kärleken inte består i ett förhållande utan att man börjar älska istället. och ja, det kanske fungerar så för dig. men om jag inte kommer kunna vara kär i ett förhållande, då är jag fan hellre själv för all framtid.
och att jag valde att avsluta våran relation har ingenting med någon annan att göra. det handlar om dig och mig. och du vet mycket väl vad som gjorde att jag inte orkade mer så du kanske ska fundera på det istället för att skylla allt på mig. jag önskar verkligen att jag skulle få komma ihåg oss som något fint men du förstör det när du skriver jävligt elaka saker, gång på gång. det sorgliga med det är väl att ju mer skit du skriver, desto mer säker blir jag på att jag gjorde rätt val.
jag tänker inte ta mer skit, så när du känner ett behov av att skriva att jag ska ligga runt eller dö så kan du hålla det för dig själv, jag vill iallafall inte höra mer.
