its so cold here without you
- saknar du honom?
- ja.. mer än vad jag vill erkänna. och saknaden kommer inte i vågor, då och då utan det är hela tiden, i allt jag gör och tänker på. jag saknar allt med honom, från hur bra han passar i sin blå adidaströja till hur han ler. hans händer som jag aldrig tröttnar på att hålla, varenda millimeter av honom som jag alltid vill vara nära, att lyssna på hans hjärtslag. somna i hans famn och vakna upp och se honom bredvid mig. hur mina fjärilar i magen aldrig verkar försvinna och mitt hjärta som slår extra hårt när han ringer. att jag beundrar honom, litar på honom och uppskattar honom. hur hela våren och sommaren blev något helt annat än vad jag hade förväntat mig tack vare honom och han vet nog inte ens om det.
och jag vet mycket väl att vi aldrig hade något men varför känns det då som att något har försvunnit och tagit slut när vi inte hörs av längre, knappt ses? jag är överlycklig över tiden jag faktiskt får med honom men det känns så väl, i allt han gör och hur han tittar på mig att det inte är samma sak längre. och det gör så ont, och ännu ondare att faktiskt erkänna att jag saknar honom. och på ett sätt skulle jag vilja berätta för honom, bara för att bli av med det, oavsett vad utgången av det blir men jag är för stolt. för stolt och för rädd. och att bara ha berättat för dig att jag saknar honom ger mig sån totalångest att jag inte vet var jag ska ta vägen.
